Snurrigt
Det där med att ha ett liv och kanske kunna ta beslut och behandla sig själv och människorna i ens närhet med respekt skulle vara trevligt att lära sig. Det känns så jobbigt och onödigt att skära sönder allt och alla i små slamsor för att jag inte kan hålla koll på mig själv. Eller är det jag som är uppdelad så att jag inte längre vet vad jag vill?
